När tryggheten dras undan
Det händer mycket och är oroligt runt om i världen just nu.
Terrorhot, krig, våld, flyktingströmmar, främlingsfientlighet...nyheter kring detta tar aldrig slut o den ena händelsen avlöser den andra.
Hemmet är den plats som ska kännas trygg, där man ska kunna känna att här kan vi bara vara...utan oro och kunna filtrera bort det som sker runtomkring.
MEN...när plötsligt den tryggheten rycks undan, då är man sårbar.
I tisdagskväll...vid 23-tiden fick vi uppleva en mycket obehaglig sak.
Jag hade precis lagt mig efter en låång dag i shoppingmeckat med de gula påsarna.
Nöjd och glad att ha haft en fantastisk dag med en vän.
Lite tveksamheter inför den dagen hade funnits. Ett terrorhot mot Sverige och en uppmaning att man skulle undvika stora folkmassor.
Men vi åkte...och hade som sagt en riktigt härlig shoppingdag.
Men då...när jag precis slumrat till...hörs värsta smällen.
Min första tanke var att nu ramlade något ner från en vägg eller det som ligger uppepå kylen ( har endel silverbrickor där som har en förmåga att föra ett himla liv om de åker i golvet.)
Väntade på att sambon som satt uppe och jobbade skulle ropa något mindre bra svärord över detta.
Men inget kom..
Gick upp och hittade sambon i hallen....mitt i en massa glassplitter.
Ytterdörren var i kras.
Första tanken var att den blåst sönder då det var väldigt blåsigt ute.
Kollar ut genom fönstret och ser där...en stor sten!!
Inser att någon kastat den medvetet.
Ringer polisen som är måttligt intresserade av att hjälpa. De tar anmälan men är sen inte intresserade av att komma på plats.
"Finns inte mycket vi kan göra" var svaret.
Går ut o konstaterar att det är tyst o lugnt på gatan. Ingen syns till och det är nersläckt hos grannarna.
En granne kommer efter några minuter hem från sitt skiftjobb.
Får hjälp av honom att sätta igen dörren.
Det börjar falla på plats vad som verkligen hänt.
Känner rädsla för att de ska komma tillbaka och ta de andra fönstren, där b la barnen sover.
Utmattning efter att ha varit uppe i nästan ett dygn tar tillslut över...somnar/slumrar ett fåtal timmar.
Dagen efter...dessutom min födelsedag.
Vi bestämmer oss för att barnen får fira mig först innan vi berättar.
Presenter och skönsång.
Ser barnens förväntansfulla blickar när jag öppnar paket...de älskar att fira födelsedagar.
Berättar sedan för dem det här med dörren...men utelämnar detaljen om att någon gjort det med mening. Dörren har gått sönder, men vi vet inte riktigt hur.
KAN va att det var gammalt glas i den, KAN ha varit en sten.
Vill inte oroa dem i onödan.
De köper den förklaringen och tycker mest att det är kul att de måste ha skor på sig inomhus ( glassplitter överallt även om vi städat).
Vi äter en frukost som för mig mest är en pina, men de har ordnat en så fin födesedagsfrukost till mig.
Gör oss iordning för att gå till skolan.
Kommer ut.
"mamma, vad är det för svart bakom pappas bil?".
Upptäcker ett stort hål...och en sten i bagaget.
Å där...just i det ögonblicken rycks tryggheten bort för oss...där inser vi ( och framför allt barnen) att det är någon som gjort detta avsiktligt, och riktat mot oss.
Frågorna är många "varför vill någon göra så mot oss" , " varför vill de ta sönder pappas fina bil".
Sammanbitna går vi till skolan...och storebror...ja han fattar ju på ett helt annat sätt.
Ledsna o med tårar i ögonen kommer vi dit...för denna dag känns det trots allt tryggare att lämna dem i skolan.
Sen denna dag...har inget varit sig likt här,
Oro, otrygghet i sitt eget hem.
Glädjen över att det är advent, snart jul, att vara hemma och mysa i sitt hem...är som bortblåst.
Besvikelsen över att vi inte fick någon direkt hjälp av polisen.
För egen del har det tagit jättehårt, så pass att jag känner att jag inte vill bo kvar, vill inte vara hemma.
Barnen vågar inte sova på sina rum.
Jag kollar hela tiden ut genom fönstet.
Vaknar tidigt på morgonen o går ut o kollar bilar och framsida.
Framsidan, som tidigare var den trygga delen av huset ( baksidan är lite mörkt, så där har hela tiden kännts mer att man vill ha koll på)...är nu tvärtom.
Vår store kille som börjat gå hem själv från fritids vågar inte det.
Det gör ont i hjärtat att mina barn känner sig otrygga i sitt eget hem, inte vågar vara på sina rum.
Å frågan, var detta ett bus-streck ( fast jävligt grovt sådant), eller var det riktat personligen mot oss..de gnager i mitt huvud hela tiden.
Du som gjorde detta har förstört för oss...du kan inte ana hur mycket eller vilka spår detta kommer sätta hos hela familjen.
Du sover säkert gott om natten, det gör inte vi, du ville skrämmas...du har lyckats!!!
Kommentarer
Trackback
